Lämna mig, för den jag älskar har kallat mig,

Och för mig har Han uppenbarat tecken på glädjebud.

Och Han har gjort de subtila betydelserna tydliga för mig,

Med visshet, när Han avlägsnade slöjan.

Han gav mig att dricka och jag skulle offra mig för den som gav mig att dricka.

Sannerligen, till Gud hör det vinet.

Och han lösgjorde bojorna efter att ha blivit prövad,

Och skänkte mig alla slags generositet.

Och i kärlek klargjorde han min avsikt och mitt tillstånd,

Med fromhet höll han mig borta från klander.

Min tid gick i kunskap och fromhet,

Och i det hinsides, till den eviga boningen.

Och när karavanens vägvisare ledde mig,

Till renhetens sluttning, mellan Ramat.

Jag svarade honom, och böjde inte mina tyglar

För en baktalare eller de som klandrar.

Och det räcker för mig att jag är vid dörren,

På tröskeln, tills uppståndelsens dag.

Fråga mig, för kärleken är min konst och mitt tillstånd,

Och jag har blivit, o min vän, en tjänare.

Vi var närvarande med dem vid Dinis vin,

På vilket molnen regnade över dem.

Och i deras rus vittnade de inte om en andra,

Och mellan dem finns ett tecken från Herren.

Ett tecken som pekar på Hans belåtenhet varje ögonblick,

Och de fruktar inte ånger för dess följder.

För dem finns rikliga gåvor av nåd,

Genom vilka de uppnådde ledarskapet.

Kanske med dem når vi trädgårdarnas boning,

Och Profeten leder oss, vägens ledare.

Må Allah välsigna honom varje ögonblick,

Och hans familj, som duvan sjunger i gryningen.